Häromdagen var jag bjuden på konfirmation i stans stora kyrka.
Jag häpnade när jag förstod att längst bak fanns bord och stolar för de mindre gästerna. Där kunde de sitta och rita under gudstjänsten.
Sedan häpnade jag över att jag häpnade, tänkte att nu har jag kanske blivit gammal... eller till och med konservativ.
Jag försökte koncentrera mig på vad som hände längst fram i kyrkan men eftersom jag satt längst bak, strax framför alla barn, kunde jag nästan inte höra något. Gudstjänsten varade i nästan 2 timmar så när jag hämtat mig fick jag en bra stund till eftertanke.
När gudstjänsten närmade sig slutet stod det klart för mig vad det var som stört mig med denna "nymodighet". Det handlar för mig inte om att just kyrkan förändrat sig, det tycker jag nog kan behövas av och till, både i kyrkan och på andra platser.
Jag satt där i kyrkan och tänkte på att vi i skolan får massor av kritik för att barn idag inte lär sig tillräckligt mycket, inte klarar sig vid fortsatta studier och inte heller sköter sig. Jag har länge tyckt att den kritiken inte känns helt rättvis för jag vet att vi är många lärare som kämpar varje dag för att lära alla våra elever så mycket det går. Det finns lärare som inte orkar, som inte tror på barnen, men de är väldigt få, de flesta av oss gör allt vi kan och lite till. Det som händer är att våra elever inte får testa det som vi tränat på.
Jag tänker så här:
När vi kommer till kyrkan tror jag att vi alla som är föräldrar "vet" att det ska vara tyst i kyrkan. Där är det lätt för oss att hyssja på våra barn och säga till dem att "så är det bara". När det nu plötsligt blir tillåtet att gå längst bak i kyrkan för att rita, blir vi föräldrar alldeles förvirrade. Hur mycket får våra barn låta nu? Det går inte att få många barn att rita tillsammans utan att prata alls. Hur mycket får de prata? När jag satt där och tänkte, kom jag på att jag varit med om flera liknande händelser men de har inte varit så tydliga.
När jag ändå satt där i kyrkan och funderade, gled jag in på mer pedagogiska frågor då jag märkte att det var väldigt få som sjöng med i psalmerna. Själv sjunger jag ju som de flesta vet inte alls gärna, men har nog alltid försökt att sjunga med i kyrkan. Numera underlättas det mer även på detta plan, sångerna står utskrivna i programmet. Det är enkelt och bra MEN då behöver man ju inte få någon psalmbok. Alltså står inte psalmnumren på väggen längre och barnen behöver inte träna på att hitta rätt i psalmboken (något de faktiskt kunnat göra om de inte ritat). Då psalmboken inte finns framme, finns det heller inte några noter att följa. Nu är jag inte jättebra på noter, men jag kan ju använda dem till att läsa av hastighet och om det går uppåt eller neråt i skalan ändå. Ett ypperligt tillfälle att med stöd få träna på noter går förlorat.
Mycket ansvar läggs på skolan. Jag tycker att skolan har ett mycket stort ansvar för att barn ska utvecklas och lära sig på bästa sätt, men vi behöver hjälp av samhället.
Att det är kyrkan som får stå för "samhället" i mina tankar idag är nog mest en slump (eller för att det blev så tydligt där), det kunde lika gärna varit på ett bibliotek eller på en finare fest. I denna text vill jag heller inte värdera de kunskaper som skolan ska förmedla, förmedlar och som kanske inte får stöd i samhället idag. Det kan finnas anledning att fundera över vad som ska undervisas också, men det funderar jag över en annan kväll.
