Kofta

Jag ska vara med och sticka mig en perfekt kofta med hjälp av Stickamera och Dödergök.
Återkommer inom kort...

En bra dag

Igår fäste jag trådarna på min, sedan länge, färdigstickade sjal. Det är som att jag får massor av ny energi när jag gör det där lilla sista på en stickning. 

Igår började jag med att baka lite till dagens stickträff. 

Idag började jag dagen med att sätta en bröddeg  och sedan hade jag äntligen tid för klippning. Håret fick ny färg och klipptes en bra bit.

På kvällen kom mitt stickbesök och jag fick utlovad sticktid. En socka i utmaning klar, fotas imorgon. 

Sötaste godiset, svårt att fånga. 

Väcka liv i både stickning och blogg

Jag har inte precis slutat att sticka, men det har blivit mycket mindre det sista då jag har alldeles för många andra saker som jag måste göra. Först försökte jag att sticka också, att få kraft ur stickningen, men sedan insåg jag att jag måste göra alla måsten och nu tar jag en sak i taget...
Fast jag stickar lite också, men bara lite, ibland, när jag inte kan göra något annat eller faktiskt inte orkar något annat.
Men nu har jag hoppat på Dödergöks sockutmaning 2014 som så många andra. Det ska bli roligt, att få sticka sockor igen. På sockutmaningsbloggen kan du läsa vad alla gör och just min utmaning kan du läsa om här.

Innan jag riktigt på riktigt tar mig an min utmaning måste jag sticka klart en annan stickning, som har en lite otydlig deadline, men jag vet att den närmar sig...

Slut på ursäkter

Har inga ursäkter för uteblivet bloggande.  Mer än att jag har haft en toppensommar, med korta resor både hit och dit, mycket mysigt med mina barn och försök till att få ordning i mitt liv. 

Stickat har jag också gjort, till slut. 

Idag stickade jag klart en mössa som påbörjades efter mitt korta besök på SiV i våras. Där hittade jag nämligen schysta pälsbollar och fick tänka om vad gäller mössa till ena dottern. Det var Garnasinne som hade dessa bollar. 

Jag har stickat i Karisma med stickor 3 mm. 

Ny kofta

Jag har stickat klart en kofta, en teststickning för Maria Olsson. Just nu ligger den på blockning och jag funderar över knappar. Tycker dessa röda blir fina, men de passar kanske inte till klänningen jag tänkt ha koftan till imorgon...

Kvar är också att fästa alla tusen trådar. Det har bara gått åt 4 härvor av Granit från BC Garn, men det var nog mellan 4 och 8 knutar i varje härva. 

Att få möjlighet att testa det som tränats i skolan

Häromdagen var jag bjuden på konfirmation i stans stora kyrka.

Jag häpnade när jag förstod att längst bak fanns bord och stolar för de mindre gästerna. Där kunde de sitta och rita under gudstjänsten. 

Sedan häpnade jag över att jag häpnade, tänkte att nu har jag kanske blivit gammal... eller till och med konservativ.

Jag försökte koncentrera mig på vad som hände längst fram i kyrkan men eftersom jag satt längst bak, strax framför alla barn, kunde jag nästan inte höra något. Gudstjänsten varade i nästan 2 timmar så när jag hämtat mig fick jag en bra stund till eftertanke.
 

När gudstjänsten närmade sig slutet stod det klart för mig vad det var som stört mig med denna "nymodighet". Det handlar för mig inte om att just kyrkan förändrat sig, det tycker jag nog kan behövas av och till, både i kyrkan och på andra platser.

 

Jag satt där i kyrkan och tänkte på att vi i skolan får massor av kritik för att barn idag inte lär sig tillräckligt mycket, inte klarar sig vid fortsatta studier och inte heller sköter sig. Jag har länge tyckt att den kritiken inte känns helt rättvis för jag vet att vi är många lärare som kämpar varje dag för att lära alla våra elever så mycket det går. Det finns lärare som inte orkar, som inte tror på barnen, men de är väldigt få, de flesta av oss gör allt vi kan och lite till. Det som händer är att våra elever inte får testa det som vi tränat på.

Jag tänker så här:
När vi kommer till kyrkan tror jag att vi alla som är föräldrar "vet" att det ska vara tyst i kyrkan. Där är det lätt för oss att hyssja på våra barn och säga till dem att "så är det bara". När det nu plötsligt blir tillåtet att gå längst bak i kyrkan för att rita, blir vi föräldrar alldeles förvirrade. Hur mycket får våra barn låta nu? Det går inte att få många barn att rita tillsammans utan att prata alls. Hur mycket får de prata? När jag satt där och tänkte, kom jag på att jag varit med om flera liknande händelser men de har inte varit så tydliga.

När jag ändå satt där i kyrkan och funderade, gled jag in på mer pedagogiska frågor då jag märkte att det var väldigt få som sjöng med i psalmerna. Själv sjunger jag ju som de flesta vet inte alls gärna, men har nog alltid försökt att sjunga med i kyrkan. Numera underlättas det mer även på detta plan, sångerna står utskrivna i programmet. Det är enkelt och bra MEN då behöver man ju inte få någon psalmbok. Alltså står inte psalmnumren på väggen längre och barnen behöver inte träna på att hitta rätt i psalmboken (något de faktiskt kunnat göra om de inte ritat).  Då psalmboken inte finns framme, finns det heller inte några noter att följa. Nu är jag inte jättebra på noter, men jag kan ju använda dem till att läsa av hastighet och om det går uppåt eller neråt i skalan ändå. Ett ypperligt tillfälle att med stöd få träna på noter går förlorat.

Mycket ansvar läggs på skolan. Jag tycker att skolan har ett mycket stort ansvar för att barn ska utvecklas och lära sig på bästa sätt, men vi behöver hjälp av samhället.

Att det är kyrkan som får stå för "samhället" i mina tankar idag är nog mest en slump (eller för att det blev så tydligt där), det kunde lika gärna varit på ett bibliotek eller på en finare fest. I denna text vill jag heller inte värdera de kunskaper som skolan ska förmedla, förmedlar och som kanske inte får stöd i samhället idag. Det kan finnas anledning att fundera över vad som ska undervisas också, men det funderar jag över en annan kväll.

Dags att börja blogga igen

Först tänkte jag att jag skulle sätta som mål att blogga lite varje dag hela sommarlovet, men jag sansade mig och insåg att det räcker med att börja blogga oftare (än aldrig). 

Jag började sommarlovet med att färdigställa konfirmationspresenten jag stickade:

Den är stickad i Habu 1/20 silk stainless. 

Jag kommer inte ihåg vilken tjocklek det är på stickorna, de är tunna. 

Igår var det så dags för Julias konfirmation. Här är den enda bild jag lyckades få med henne på, dvs på alla de andra är hon också mitt i bild, bara mer bakom någon annan. 

Julia är ju väldigt speciell, hon är den första i en väldigt lång rad av många fina flickor i min närhet.